Jag och basketen
Igår var det kvartsfinal i u20 sm. Vi mötte 08 och ja vad ska man säga... Jag finner inga ord. Det var vår match, vi ledde hela tiden och spelade riktigt bra. Men det var jämnt och några enkla misstag på slutet straffade oss maximalt. Förlust med två poäng, en av de tyngsta förlusterna genom åren på sätt och vis. Så när en semifinal men ändå så långt bort. FAN!
Imorse blev det istället placeringsmatch som vi vann med 25 poäng. Ändå en rolig match och framför allt sista matchen med laget. Efter matchen kändes det helt knasigt, jag var riktigt rörd och visste inte hur jag skulle hantera känslorna. Till slut kom det en hel del tårar och sentimentala stunder. Jag vet att mitt beslut att trappa ner till nästa säsong är rätt, men usch vad konstigt det känns. Och gud vad jag kommer sakna mina tjejer, mitt lag. Buhu...
Tio år med basket och i nästan lika många år har jag träffat Tina så gott som varje dag. Och nu, idag kom vi på att vi inte vet när vi ses nästa gång. Hjälp, hur ska det här gå? Att gå från att se vissa människor varje dag till ett på sätt och vis helt nytt liv... Det är konstigt, alla som har slutat gymnasiet vet vad jag pratar om. Det är en sorts trygghet, en självklar gemenskap som försvinner.
Men som tur är, så ska jag ju inte sluta med basket helt (vad skulle jag göra med all tid?). Kommer antagligen spela på någon lägre nivå och dessutom coacha med Linda och Amalia, tjoho! Basketen är och förblir en stor del av livet, det bara är så. Och den här säsongen, med det här laget kommer jag alltid minnas som fantastisk, bra jobb allihopa!
Imorse blev det istället placeringsmatch som vi vann med 25 poäng. Ändå en rolig match och framför allt sista matchen med laget. Efter matchen kändes det helt knasigt, jag var riktigt rörd och visste inte hur jag skulle hantera känslorna. Till slut kom det en hel del tårar och sentimentala stunder. Jag vet att mitt beslut att trappa ner till nästa säsong är rätt, men usch vad konstigt det känns. Och gud vad jag kommer sakna mina tjejer, mitt lag. Buhu...
Tio år med basket och i nästan lika många år har jag träffat Tina så gott som varje dag. Och nu, idag kom vi på att vi inte vet när vi ses nästa gång. Hjälp, hur ska det här gå? Att gå från att se vissa människor varje dag till ett på sätt och vis helt nytt liv... Det är konstigt, alla som har slutat gymnasiet vet vad jag pratar om. Det är en sorts trygghet, en självklar gemenskap som försvinner.
Men som tur är, så ska jag ju inte sluta med basket helt (vad skulle jag göra med all tid?). Kommer antagligen spela på någon lägre nivå och dessutom coacha med Linda och Amalia, tjoho! Basketen är och förblir en stor del av livet, det bara är så. Och den här säsongen, med det här laget kommer jag alltid minnas som fantastisk, bra jobb allihopa!
Kommentarer
Trackback